Hösten har bjudit på ovanligt många nya hyfsade komedier. Jag har valt att följa Modern Family, The Middle, Community och Bored to Death. I del 1 recenserar jag de båda förstnämnda komedierna från ABC medan de andra två får vänta på sin tur.

Den mest hypade av dessa är Modern Family. Serien handlar om tre olika familjer som är släkt med varandra. Kärnfamiljen med tre barn, bögparet med en nyadopterad dotter från Vietnam samt Jay som är nygift med en mycket yngre hetlevrad colombiansk fru med en tioårig son i bagaget.

I stora drag tycker jag nog att Modern Family lever upp till sin hype och av de fyra ovan nämnda serierna är det den som ger mig flest skratt. Roligast är den pinsamma farsan i kärnfamiljen som gör allt för att verka ungdomlig och cool. Jays tioåriga styvson med sitt lillgamla sätt är också ett fynd medan hans mamma med sin hemska dialekt är den jag har svårast för.

Betydligt mindre omtalad är familjekomedin The Middle. Familjen Heck är en typisk medelklassfamilj i en småstad i Indiana. I centrum står Frankie som förutom att ha huvudansvaret för familjen också jobbar heltid som bilförsäljare. Hennes godhjärtade men late man gör nämligen inte mer än absolut nödvändigt för att hjälpa till. Tillsammans har de tre barn; tonårssonen Axl som skiter i allt, mellandottern Sue som misslyckas med allt hon företar sig samt den smarta men väldigt underliga sonen Brick som hellre umgås med böcker än människor.

The Middle är varken särskilt originell eller rolig utan följer mallen för en familjekomedi till punkt och pricka. I samma genre rekommenderar jag i så fall hellre den några år gamla Malcolm in the Middle som även om den var  ojämn i alla fall lockade till skratt för det mesta.

Glee är en av höstens mest omtalade nya serier i USA. Serien handlar om skolans show choir (hittar inget bra svenskt ord) och dess något speciella medlemmar under ledning av läraren Will Schuester. Gruppen består till en början bara av en handfull medlemmar som alla är mer eller mindre utstötta. Den talangfulla Rachel med lite väl stort ego och den något osäkre amerikansk fotbollsspelaren Finn är de två som hittills stått mest i fokus.

Varje avsnitt består av ett antal shownummer till välkända både nya och gamla låtar. Som tur är vävs uppträdandena oftast in på ett naturligt sätt i avsnitten och inte som i musikaler där det bara helt plötsligt brists ut i sång.

Glee siktar väldigt brett för att tilltala så många målgrupper som möjligt. Mycket musik och show tilltalar antagligen Idol-publiken. Vissa storylines som Wills skengravida fru känns mest som något som hade platsat i valfri såpa under 90-talet. Sen har ju förstås hela high-school-genren sin givna publik.

Den här spretigheten kan ju beroende på hur man ser det vara både en fördel och en nackdel. För mig känns det nog tyvärr mest som det sistnämnda. Jag hade gärna sett att det hade handlat mer om ungdomarnas relationer i stället för att det som nu är Will som innehar den egentliga huvudrollen. Piloten verkade lovande men efter den tycker jag tyvärr bara att det har gått utför. I klassen ungdomsserier rekommenderar jag hellre Greek om man vill ha något lättsmält och Friday Night Lights om man är ute efter lite mer drama. Glee får  godkänt men inte mer.

Summer Heights High är en australiensk komediserie från 2007 med den 35-åriga komikern Chris Lilley i huvudrollen. Precis som The Office och ett antal andra komedier de senaste åren är det en så kallad mockumentär. Handlingen utspelar sig på en högstadieskola och skildrar på ett satiriskt sätt skollivet genom de tre huvudpersonerna Mr G, Ja’mie och Jonah. Alla tre rollerna görs alltså av Chris Lilley.

Mr G är en fjollig dramalärare med ett stort utslag av hybris. Hans högsta dröm är att få ett pampigt dramacenter uppbyggt och namngett efter sig. För att finansiera det sätter han upp en musikal om en av skolans elever som dog av överdos av ecstasy.

Ja’mie är en extremt bortskämd och självupptagen överklasstjej i 16-årsåldern. Genom ett speciellt skolprogram får hon byta bort sin tillvaro på en privatskola mot det mindre glamourösa livet på den offentliga skolan Summer Heights High.

Jonah är en strulig och vulgär 13-åring från Tonga. Tillsammans med sin kompisar gör han livet surt för både lärare och andra elever. Förutom att undvika skolarbete till vilket pris som helst är han även intresserad av breakdance.

Hur säker Lilley än är i de tre ganska olika huvudrollerna tycker jag aldrig riktigt att serien lyfter. Humorn blir ganska snabbt stereotyp och enformig. Även om enskilda scener kan vara småroliga tröttnar jag snabbt av att aldrig bli överraskad. Som serie betraktat är det väl ok men som komedi fungerar det inte alls för mig. Inte min typ av humor helt enkelt.  Vill ni ha en betydligt mer positiv recension rekommenderar jag ett besök hos Finpop.

Hung har efter det svaga extra långa pilotavsnittet faktiskt bara blivit bättre och bättre. Det är ju fortfarande inte normal HBO-standard men i klassen lättsamma halvtimmeslånga dramedier ligger det ganska bra till.

Hung handlar alltså om den ganska misslyckade Ray Drecker. Han är tränare för ett lag som aldrig vinner, han är frånskild och hans föräldrahem brinner ner. Inget går hans väg och han inser att hans enda tillgång är att han är välutrustad. För att ha råd att bygga upp det oförsäkrade huset återstår alltså bara att prostituera sig. Till sin hjälp har han en gammal bekantskap, Tanya, som blir hans hallick. Ingen av dem har någon tidigare erfarenhet av yrket och det medför givetvis problem.

Tyvärr är birollerna totalt ointressanta. Exfrun (Anne Heche) är jobbig och dryg. Deras gemensamma tvillingar (väldigt märkligt castade) är mest deprimerande. Framför allt sonen stör jag mig på. Nej, det är just samspelet mellan Ray och Tanya och att se hur de sakta men säkert börjar finna sina roller som är seriens behållning.

Showtimes senaste serie handlar om den cyniska och lite buttra sjuksköterskan Jackie spelad av Edie Falco. Jackie jobbar alldeles för mycket och för att orka med missbrukar hon smärtstillande tabletter. Som langare och tillika älskare fungerar sjukhusets apotekare Eddie. Jackie lever ett dubbelliv med trevlig man och två döttrar hemma medan hon på jobbet antas vara singel. Den enda som känner till hemligheten är den snobbiga Dr O’Hara, hennes bästa väninna.

Nurse Jackie är precis som kanalens förra nyhet United States of Tara långt ifrån något mästerverk. Serien är en så kallad dramedy men med störst fokus på drama. Humorn är inte särskilt märkvärdig utan skämten blir ofta åt buskishållet. Har du som jag ont om serier nu under sommaren kan den vara värd en chans annars föreslår jag att du investerar din tid i något bättre.

HBO är inte längre den kung bland kabelkanalerna som den en gång var utan både Showtime, AMC och FX är alla i alla fall minst jämbördiga när det gäller kvalitetsserier. När True Blood är HBO:s för närvarande största serie så tycker jag att det är ett klart bevis på en nedgång.

Efter att ha läst bloggar och forum så verkar tittarna ganska splittrade i omdömet. De som älskar True Blood verkar dock vara några fler de som hatar den. Jag känner mig som en centerpartist när jag ställer mig någonstans mittemellan. Halvvägs genom säsongen har serien fortfarande inte lyckats fånga mig på samma sätt som så många andra HBO-serier gjort.

Till att börja med tycker jag Anna Paquin som spelar Sookie är en ganska medioker skådis. Hennes sydstatsdialekt är på gränsen till outhärdlig att lyssna på. Brorsan Jason är en korkad väldigt endimensionell figur som bara tänker på sex hela tiden. Tara, bästa kompisen, är en av få karaktärer som faktiskt blivit intressantare med tiden även om hennes intresse för Jason är helt obegripligt.

De karaktärer som jag lyckas uppbåda något större intresse för är framför allt vampyren Bill, den fjolliga kocken Lafayette samt de båda poliserna som utreder morden i stan. Alexander Skarsgårds uråldriga vampyr Eric har än så länge bara synts till i ett avsnitt så jag har inte riktigt fått en uppfattning om honom än.

Även om jag inte alls är såld på serien än kommer jag fortsätta kolla. Det är inte direkt så mycket annat som konkurrerar just nu så tiden räcker till. Lite intressant är det ju också att få reda på vem det är som mördaren. Själv har jag ingen teori än mer än jag inte tror att det är barägaren Sam som de vill få oss att tro.

Medan SVT visar första säsongen av HBO:s lilla okända pärla har mer än halva av den andra säsongen på 35 avsnitt visats i USA. Med tanke på alla säsongsavslutningar som varit den senaste tiden har jag hamnat lite på efterkälken och bara hunnit se de fyra första veckorna.

Pauls liv har förändrats en hel del sen vi såg honom sist. Han och Kate har skiljt sig och han bor nu ensam i Brooklyn där han också har sin nya praktik. På fredagarna tar han tåget tillbaka till Maryland för att hälsa på sin barn samt fortsätta sin egen terapi hos Gina.

I och med flytten är det helt nya patienter vi får lära känna denna säsongen. Först ut är Mia som är en ensamstående 43-årig karriärskvinna som längtar efter man och barn men inser att tiden är på väg att rinna ifrån henne. Intressant nog var hon 20 år tidigare också Pauls patient. Vid den tiden gjorde hon en abort som hon nu verkar ångra och vilja lägga över skulden på Paul.

På tisdagar är det Aprils tur att inta soffan. Hon är i tjugoårsåldern och har precis fått besked att hon har cancer. Fast att hon har vetat det i ett par veckor har hon inte berättat det för sin familj och inte heller påbörjat någon behandling. Hennes bror är nämligen autistisk och hon anser att hennes föräldrar har nog med bekymmer att tänka på. Paul gör allt för att få henne att tänka på sig själv i första hand för en gångs skull och påbörja behandling.

Nästa patient att träffa Paul är den tio-åriga lite småknubbiga Oliver och ibland även hans separerade föräldrar. Föräldrarna har helt olika uppfattningar om hur Oliver ska uppfostras vilket är en stor orsak till han problem med både vikten och att sova.

Sist ut är den åldrande VD:n för ett multinationellt företag som råkat ut för någon slags giftskandal. Walter, spelad av farsan från Frasier, John Mahoney, har både sömnproblem och panikattacker att handskas med.

Den andra säsongen är trots eller kanske tack vare nya patienter minst lika bra som första. Den enda jag saknar lite grann är Sophie som spelades helt underbart av stjärnskottet Mia Wasikowska. Framför allt är Pauls egen utveckling intressant att följa. Skilsmässan och flytten har tagit hårt på honom och han är inte alls nöjd med sitt nya liv.

Peep Show är en i Sverige sorgligt okänd komedi. Jag upptäckte den lite av en slump i en kommentar till den eminenta bloggen Finpops inlägg om The Inbetweeners.

Serien handlar om det ganska osannolika paret Mark och Jeremy som förutom att de bor ihop inte har mycket gemensamt. Mark är den ordentliga smånördiga killen som har ett oglamoröst kontorsjobb medan Jeremy är en arbetslös misslyckad musiker. De är både ganska misslyckade när det gäller relationer med det motsatta könet. Mark drömmer om sin arbetskamrat Sophie som tvekar om hon ska välja honom eller den betydligt tuffare kollegan Jeff. Jeremy som har lite mer självförtroende än Mark har siktet inställt på grannen Toni som precis har skiljt sig från sim man som också heter Toni.

Förutom att humorn är grymt skön är det framför allt sättet serien är filmad på som gjort att jag fastnat. Ofta får man se händelseförloppet från huvudpersonernas perspektiv. Dessutom får man höra deras tankar när de försätter sig i helsjuka situationer. Serien har hittills sänts i fem säsonger och är väl värd att upptäckas av fler.

Rob Thomas, skaparen av Veronica Mars är en av männen bakom Starz nya komediserie Party Down. Nästan hela casten samt många av gästskådisarna har någon anknytning till Veronica Mars. Kristen Bell själv ska tydligen också medverka i något avsnitt.

Serien handlar om ett gäng ganska misslyckade festfixare ledda av Ron Donald (Vinnie Van Lowe från VM). Under sig har han bl a Kyle med skådespelardrömmar, Henry – känd från en ölreklam samt Roman en sci-fi-nörd med lite för höga tankar om sig själv.

Förväntar man sig många skratt ska man se något annat. Party Down är  oftast mer pinsamt än roligt och gillar man amerikanska The Office kanske det här också kan vara något.

Den senaste tiden har jag börjat kolla på för mig ovanligt många nya serier. För det mesta brukar jag låta en serie gå i några avsnitt och läsa på lite om den innan jag eventuellt börjar följa den. Nu har det varit en period med lite för mycket luckor i min tv-kalender så därför har jag börjat kolla en del serier jag i vanliga fall kanske hade hoppat över.

NBC:s storsatsning Kings med Ian McShane (Al Swearengen från Deadwood) startade ganska lovande med ett dubbelavsnitt. McShane spelar Kung Silas som styr sitt rike Gilboa med järnhand. Landet ligger i krig och den unge David lyckas rädda kungens son som tagits som gisslan. Han blir genast folkets nya hjälte och får umgås med kungafamiljen där han blir förälskad i kungens dotter.

Kings ska vara en modern David och Goliat-berättelse. Därför hade jag förväntat mig mer maktspel mellan kungen, David och kungens son Jack som stöds av kungens rike svåger som en gång i tiden lät Silas få makten.

Drottningen gör allt för att förstöra David och dotterns eventuella förhållande. Kungen har en hemlig sjuk son med sin älskarinna. Jack är utåt sett värsta playboyen men är egentligen bög. När fokus läggs på ingridienser som detta gör det att serien mer känns som en ordinär såpa om än i väldigt snygg miljö.

Under senaste avsnittet satt jag bara och väntade på att det skulle ta slut. Blir det inte en snar förbättring nästa avsnitt riskerar Kings att försvinna från min tv-kalender långt innan NBC antagligen lägger ner den efter bara en säsong.