The Wire

Så har jag då äntligen blivit färdig till att se sista avsnittet någonsin av min absoluta favoritserie The Wire. Serien som alldeles för få har sett eller ens hört talas om men de som ger den chansen älskar nästan alltid vad de ser. Ett betygssnitt på 9.7 hos IMDB säger det mesta.

När man ska förklara vad den egentligen handlar om är det svårt att ge ett snabbt svar eftersom fokus ändras varje säsong. Framförallt handlar den om en av de mest brottsfyllda och fattigaste städerna i USA nämligen hamnstaden Baltimore. Första säsongen handlar om kriget mot narkotikan. Skillnaden mot de flesta polisserier är att här får vi se det från två synvinklar nämligen dels polisernas men också langarna som hänger i gathörnen. Säsong två fokuserar mest på hamnarbetarna i staden och deras hårda vardag. Det politiska rävspelet och kampen om borgmästartiteln avhandlas därnäst. Sen är det skolans och sist journalistikens tur att granskas. Samtidigt som varje säsong introducerar ett nytt ämne och nya människor så får man fortsätta följa de flesta karaktärer man lärt känna i de tidigare. Efterhand blir det ganska många att hålla reda på och på HBO:s hemsida är över 80 skådisar listade. Det är alltså en ganska krävande serie att följa men för de som har gett den chansen är det nog väldigt få som har ångrat sig.

Sista säsongen som tyvärr inte var den allra bästa avslutades ändå på ett bra sätt. Medan signaturmelodin Way down in the hole spelades fick vi se snabba klipp av hur det gick för de flesta av huvudpersonerna. Mest värmde det väl att förre detta knarkaren Bubbles äntligen fick komma upp från sin systers källare och äta middag tillsammans med henne och hennes familj.

Ska jag rangordna säsongerna så blir det i följande ordning; 1, 3, 4, 5, 2. Men skulle jag få för mig att se om den vilket jag aldrig har gjort med någon annan serie så är det troligt att ordningen blir en helt annan. Nu när man känner karaktärerna så ser man nog allt ur en annan synvinkel från början.

Generation Kill

Jag har nu avverkat HBO:s miniserie Generation Kill. Eftersom det är David Simon, skaparen av världens bästa serie The Wire, som ligger bakom GK så hade jag väldigt höga förväntningar när jag började kolla. Överlag tycker jag att mina förväntningar infriades. Allt känns väldigt välgjort och påkostat och skådisarna känns trovärdiga. I och med att serien baseras på författaren Evan Wrights bok som han skrev efter att ha spenderat en tid med soldaterna under invasionen av Irak så känns det som att ett modernt krig skildras mer realistiskt än jag tror att det någonsin gjorts tidigare.

Alexander Skarsgård skötte sig bra i sin roll som den iskalle Sgt Bradley. Han tillhörde den tänkande typen medan många av hans överordnade var antingen totalt utflippade som Captain America eller otroligt korkade som Encino Man. Deras högste chef Colonel ”Godfather” fick jag bara mindre och mindre respekt för ju fler avsnitt som visades. Han hade sätt att hålla de odugliga officerarna om ryggen och straffa de vettiga soldaterna kändes ungefär som min gamla arbetsplats.

Tyckte du att Band of Brothers var en bra serie och inte förväntar dig en actionfylld skildring av kriget så kommer du antagligen gilla Generation Kill också.

Tillbaka

Sveriges sämsta tv-blogg är härmed tillbaka efter sommaruppehållet. Under mitt blogguppehåll har jag hunnit se klart In treatment, Greek och miniserien Den inre fienden på SVT.

In treatment som jag var minst sagt skeptisk till när jag började kolla på den blev bara bättre och bättre ju mer man lärde känna både patienterna och psykologen Paul. Att 25 minuters samtal mellan två människor kan vara så fängslande är lite förvånande. Den patient som var intressantast att följa var 16-åriga gymnasten Sophie (briljant spelad av Mia Wasikowska). Hon var också den som utvecklades mest under terapin.

Jag har läst att serien har fått klartecken för säsong 2 fast då med nya patienter. Tror också att Paul ska fortsätta att träffa sin egen psykolog på fredagarna så Gina kommer också tillbaka. De andra skådisarna kunde möjligen vara aktuella för gästinhopp.

Greek fortsatte i samma stil säsongen igenom. Lite småmysig serie som fyller min ungdomsseriekvot men som jag inte direkt sitter och längtar efter att den ska komma tillbaka. Då är Friday Night Lights som börjar igen i oktober betydligt bättre i samma genre.

Den inre fienden var hyfsat spännande i början men blev tyvärr sämre ju närmre slutet man kom. Överlag brukar engelska dramaserier hålla hyfsad klass men denna två år gamla miniserie får inte mer än godkänt.