Justified s01e01-02

Justified heter den amerikanska kabeltv-kanalen FX senaste serie. The Shield, Rescue Me, Damages och Sons of Anarchy är några av de serier som FX gjort sig ett namn med. Efter två sedda avsnitt kan man bara konstatera att Justified passar in alldeles utmärkt i kanalens profil.

Serien som var tänkt att heta Lawman (innan Steven Seagal snodde det namnet till sin Cops-liknande serie) handlar om Raylan Givens, en US Marshal detektiv med ett arbetssätt som en sheriff från Vilda Västern. Givens spelas av Timothy Olyphant, mest känd som sheriffen Seth Bullock i HBO:s lysande Vilda Västern-serie Deadwood. Här repriserar han i stora drag den rollen även om handlingen nu utspelar sig i nutid.

Givens sätt att arbeta går inte alltid hem hos hans chefer och resulterar i att han mot sin vilja blir omförflyttad till sin hembygd Harlan County, en håla i Kentucky mest känd för sin gruvnäring. Där återser han bl a sin exfru och en barndomsvän (spelad av Walton Goggins från The Shield) som nu slagit in på den kriminella banan. Dessa återseenden blir som väntat inte helt problem- och smärtfria.

Seriens inledning tyder på en serie som har potential att bli riktigt bra. Men för att det ska lyckas krävs det att birollerna får en tydligare roll. Som det är nu hänger allt för mycket på huvudrollsinnehavarens karisma. Dessutom är jag lite orolig för att fördelningen mellan den övergripande storyn och de fristående inslagen kommer tippa över för mycket mot det sistnämnda. Om dessa små farhågor ordnar sig så har jag stort hopp om Justified.

Höstens nya komedier del 3

HBO har framför allt gjort sig känt för sina fantastiska dramaserier. När det kommer till komediserier är de inte riktigt lika framgångsrika. De flesta av deras komedier (Entourage undantaget) är ofta så långt ifrån folkliga man kan komma. Eftersom HBO inte har samma extrema tryck på fantastiska tittarsiffror som de stora kanalerna kan de våga sig på att göra serier som bara tilltalar en lite smalare grupp.

Bored to Death känns som ett givet exempel på en serie som inte hade kunnat sändas hos någon av de fyra stora. Och då syftar jag inte på att det röks gräs lite då och då. Till skillnad från de flesta komedier är det här inte någon hetsjakt på att varje liten scen ska vara rolig och leda till billiga skratt. I stället är det mer en mysig serie med sköna karaktärer som man själv hade kunnat tänka sig att hänga med.

Serien kretsar kring den ganska misslyckade författaren Jonathan Ames (Jason Schwartzman) som efter att hans tjej dumpat honom bestämmer sig för att börja extraknäcka som privatdetektiv. Till sin hjälp har han ibland sin bästa vän, serietecknaren Ray (Zach Galifianakis). Den tredje huvudrollen innehas av Ted Danson som spelar George Christopher, tidningsredaktör och tillika Jonathans chef.

Ett typiskt avsnitt kretsar kring något oftast ganska banalt uppdrag Jonathan lyckats få i sin roll som olicensierad deckare. Tempot är väldigt makligt och det händer inte så mycket men ändå sitter man ofta med ett fånigt leende när de korta avsnitten är slut. Första säsongen är bara på åtta avsnitt och går alltså snabbt att beta sig igenom. Som feelgood-serie räknat rekommenderar jag Bored to Death starkt.

Hung s01e01-05

Hung har efter det svaga extra långa pilotavsnittet faktiskt bara blivit bättre och bättre. Det är ju fortfarande inte normal HBO-standard men i klassen lättsamma halvtimmeslånga dramedier ligger det ganska bra till.

Hung handlar alltså om den ganska misslyckade Ray Drecker. Han är tränare för ett lag som aldrig vinner, han är frånskild och hans föräldrahem brinner ner. Inget går hans väg och han inser att hans enda tillgång är att han är välutrustad. För att ha råd att bygga upp det oförsäkrade huset återstår alltså bara att prostituera sig. Till sin hjälp har han en gammal bekantskap, Tanya, som blir hans hallick. Ingen av dem har någon tidigare erfarenhet av yrket och det medför givetvis problem.

Tyvärr är birollerna totalt ointressanta. Exfrun (Anne Heche) är jobbig och dryg. Deras gemensamma tvillingar (väldigt märkligt castade) är mest deprimerande. Framför allt sonen stör jag mig på. Nej, det är just samspelet mellan Ray och Tanya och att se hur de sakta men säkert börjar finna sina roller som är seriens behållning.

True Blood s01e01-06

HBO är inte längre den kung bland kabelkanalerna som den en gång var utan både Showtime, AMC och FX är alla i alla fall minst jämbördiga när det gäller kvalitetsserier. När True Blood är HBO:s för närvarande största serie så tycker jag att det är ett klart bevis på en nedgång.

Efter att ha läst bloggar och forum så verkar tittarna ganska splittrade i omdömet. De som älskar True Blood verkar dock vara några fler de som hatar den. Jag känner mig som en centerpartist när jag ställer mig någonstans mittemellan. Halvvägs genom säsongen har serien fortfarande inte lyckats fånga mig på samma sätt som så många andra HBO-serier gjort.

Till att börja med tycker jag Anna Paquin som spelar Sookie är en ganska medioker skådis. Hennes sydstatsdialekt är på gränsen till outhärdlig att lyssna på. Brorsan Jason är en korkad väldigt endimensionell figur som bara tänker på sex hela tiden. Tara, bästa kompisen, är en av få karaktärer som faktiskt blivit intressantare med tiden även om hennes intresse för Jason är helt obegripligt.

De karaktärer som jag lyckas uppbåda något större intresse för är framför allt vampyren Bill, den fjolliga kocken Lafayette samt de båda poliserna som utreder morden i stan. Alexander Skarsgårds uråldriga vampyr Eric har än så länge bara synts till i ett avsnitt så jag har inte riktigt fått en uppfattning om honom än.

Även om jag inte alls är såld på serien än kommer jag fortsätta kolla. Det är inte direkt så mycket annat som konkurrerar just nu så tiden räcker till. Lite intressant är det ju också att få reda på vem det är som mördaren. Själv har jag ingen teori än mer än jag inte tror att det är barägaren Sam som de vill få oss att tro.

In treatment s02e01-20

Medan SVT visar första säsongen av HBO:s lilla okända pärla har mer än halva av den andra säsongen på 35 avsnitt visats i USA. Med tanke på alla säsongsavslutningar som varit den senaste tiden har jag hamnat lite på efterkälken och bara hunnit se de fyra första veckorna.

Pauls liv har förändrats en hel del sen vi såg honom sist. Han och Kate har skiljt sig och han bor nu ensam i Brooklyn där han också har sin nya praktik. På fredagarna tar han tåget tillbaka till Maryland för att hälsa på sin barn samt fortsätta sin egen terapi hos Gina.

I och med flytten är det helt nya patienter vi får lära känna denna säsongen. Först ut är Mia som är en ensamstående 43-årig karriärskvinna som längtar efter man och barn men inser att tiden är på väg att rinna ifrån henne. Intressant nog var hon 20 år tidigare också Pauls patient. Vid den tiden gjorde hon en abort som hon nu verkar ångra och vilja lägga över skulden på Paul.

På tisdagar är det Aprils tur att inta soffan. Hon är i tjugoårsåldern och har precis fått besked att hon har cancer. Fast att hon har vetat det i ett par veckor har hon inte berättat det för sin familj och inte heller påbörjat någon behandling. Hennes bror är nämligen autistisk och hon anser att hennes föräldrar har nog med bekymmer att tänka på. Paul gör allt för att få henne att tänka på sig själv i första hand för en gångs skull och påbörja behandling.

Nästa patient att träffa Paul är den tio-åriga lite småknubbiga Oliver och ibland även hans separerade föräldrar. Föräldrarna har helt olika uppfattningar om hur Oliver ska uppfostras vilket är en stor orsak till han problem med både vikten och att sova.

Sist ut är den åldrande VD:n för ett multinationellt företag som råkat ut för någon slags giftskandal. Walter, spelad av farsan från Frasier, John Mahoney, har både sömnproblem och panikattacker att handskas med.

Den andra säsongen är trots eller kanske tack vare nya patienter minst lika bra som första. Den enda jag saknar lite grann är Sophie som spelades helt underbart av stjärnskottet Mia Wasikowska. Framför allt är Pauls egen utveckling intressant att följa. Skilsmässan och flytten har tagit hårt på honom och han är inte alls nöjd med sitt nya liv.

Big Love s03e01-02

Det är lite tunt med bra program från kabelkanalerna för tillfället. Ett undantag är polygamiserien Big Love som är inne på sin tredje säsong. Även om den inte tillhör en mina absoluta favoriter så är den i alla fall helt klart sevärd.

Bill har fullt upp både när det gäller jobbet och sin stora familj. Nu har han äntligen lyckats lura på indianerna sin planer för ett kasino. Tycker nästan alltid att den sidostoryn är det absolut segaste med Big Love så jag hoppas att de fokuserar lite mindre på det ett tag nu.

Efter att ha varit på några läkarundersökningar så verkar det som att Barbs cancer trots allt inte har kommit tillbaka. Då hoppas jag att det innebär att hon börjar tvivla på det riktiga med att ta in Ana som en fjärde fru. Jag har lite svårt för henne och jag fattar ju inte vad hon ser hos träbocken Bill. Han är ju tråkigare än att se målarfärg torka. Dessutom får hon ju sur-Nicki och alla de andra på köpet. Nej, det känns helt fel att hon skulle kunna välja den livsstilen.

Det jag vill se mer av är barnen. I första avsnittet handlade lite Teenie och att hon lät grannbarnen kolla i porrtidningar mot betalning. Det vore konstigt om de bara släpper den tråden helt så jag hoppas vi får en förklaring längre fram. Det verkar som Sarah har gått och blivit gravid. Kanske därför hon gjorde slut med Scott.  Ska bli intressant att se hur hon tacklar den här situationen.

Flight of the Conchords s01e01-04

I och med att det nu börjar bli lågsäsong för tv-serier så har jag efter tips börjat kolla på Flight of the Conchords. Väldigt nördig humor och HBO borde inte kunna gå fel och det gör det inte heller.

Serien handlar om de två nya zeeländarna  Bret och Jemaine som har ett tämligen misslyckat band ihop. De har en lika misslyckad manager vilket gör att serien till sitt upplägg påminner lite om Ricky Gervais serie Extras. Inget ont om Extras men FotC är både nördigare och roligare.

I ett typiskt avsnitt hinner de ha ett meningslöst möte med sin manager, bli stalkade av sitt enda fan, Mel och brista ut i någon lustig sång tre gånger. Det bästa avsnittet hittills var det tredje när de lyckades bli rånade på Jemaines ihopsatta mobil/kamera och senare bli kompisar med rånarna.

The Wire

Så har jag då äntligen blivit färdig till att se sista avsnittet någonsin av min absoluta favoritserie The Wire. Serien som alldeles för få har sett eller ens hört talas om men de som ger den chansen älskar nästan alltid vad de ser. Ett betygssnitt på 9.7 hos IMDB säger det mesta.

När man ska förklara vad den egentligen handlar om är det svårt att ge ett snabbt svar eftersom fokus ändras varje säsong. Framförallt handlar den om en av de mest brottsfyllda och fattigaste städerna i USA nämligen hamnstaden Baltimore. Första säsongen handlar om kriget mot narkotikan. Skillnaden mot de flesta polisserier är att här får vi se det från två synvinklar nämligen dels polisernas men också langarna som hänger i gathörnen. Säsong två fokuserar mest på hamnarbetarna i staden och deras hårda vardag. Det politiska rävspelet och kampen om borgmästartiteln avhandlas därnäst. Sen är det skolans och sist journalistikens tur att granskas. Samtidigt som varje säsong introducerar ett nytt ämne och nya människor så får man fortsätta följa de flesta karaktärer man lärt känna i de tidigare. Efterhand blir det ganska många att hålla reda på och på HBO:s hemsida är över 80 skådisar listade. Det är alltså en ganska krävande serie att följa men för de som har gett den chansen är det nog väldigt få som har ångrat sig.

Sista säsongen som tyvärr inte var den allra bästa avslutades ändå på ett bra sätt. Medan signaturmelodin Way down in the hole spelades fick vi se snabba klipp av hur det gick för de flesta av huvudpersonerna. Mest värmde det väl att förre detta knarkaren Bubbles äntligen fick komma upp från sin systers källare och äta middag tillsammans med henne och hennes familj.

Ska jag rangordna säsongerna så blir det i följande ordning; 1, 3, 4, 5, 2. Men skulle jag få för mig att se om den vilket jag aldrig har gjort med någon annan serie så är det troligt att ordningen blir en helt annan. Nu när man känner karaktärerna så ser man nog allt ur en annan synvinkel från början.

Generation Kill

Jag har nu avverkat HBO:s miniserie Generation Kill. Eftersom det är David Simon, skaparen av världens bästa serie The Wire, som ligger bakom GK så hade jag väldigt höga förväntningar när jag började kolla. Överlag tycker jag att mina förväntningar infriades. Allt känns väldigt välgjort och påkostat och skådisarna känns trovärdiga. I och med att serien baseras på författaren Evan Wrights bok som han skrev efter att ha spenderat en tid med soldaterna under invasionen av Irak så känns det som att ett modernt krig skildras mer realistiskt än jag tror att det någonsin gjorts tidigare.

Alexander Skarsgård skötte sig bra i sin roll som den iskalle Sgt Bradley. Han tillhörde den tänkande typen medan många av hans överordnade var antingen totalt utflippade som Captain America eller otroligt korkade som Encino Man. Deras högste chef Colonel ”Godfather” fick jag bara mindre och mindre respekt för ju fler avsnitt som visades. Han hade sätt att hålla de odugliga officerarna om ryggen och straffa de vettiga soldaterna kändes ungefär som min gamla arbetsplats.

Tyckte du att Band of Brothers var en bra serie och inte förväntar dig en actionfylld skildring av kriget så kommer du antagligen gilla Generation Kill också.

In treatment s01e01

Jag har nästan slut på serier att följa. I stället för att se ifatt någon gammal serie jag följer i svensk takt så bestämde jag mig för att ge HBO:s terapiserie In treatment en chans. Avsnitten som är en halvtimme långa utspelar sig alltid endast på psykologen Pauls mottagning. Måndagar till torsdagar får vi följa tre olika personer och ett par. På fredagarna är det Paul själv som besöker sin psykolog.

Måndagar är det Lauras tur att tala ut. Hennes kille har gett en ultimatum att antingen gifter de sig eller så gör de slut. Problemet är att hon är kär i Paul och i första avsnittet så avslöjade hon också det för honom.

Kan väl inte direkt påstå att jag blev särskilt begeistrad av serien. Trettio minuters samtal mellan två människor kan bli lite mycket. Jag tror att jag kommer se i alla fall de första fem avsnitten och se om jag fastnar för någon av de andra patienterna. I så fall kanske jag enbart följer en person i stället för att se alla avsnitt.