TV-året 2010

Liket lever! I alla fall tillräckligt mycket för att pressa ur sig en summering av tv-året 2010.

Årets dramaserie – Breaking Bad
Breaking Bad är så bra så jag kommer inte på nåt vettigt att skriva mer än – Se den!

Årets komediserie – The Inbetweeners
Jag är ganska krävande när det gäller komediserier. Amerikanska komedier som Parks & Recreation, Community, Modern Family och The Big Bang Theory kan få mig att småskratta lite för mig själv. Men för att få mig att skratta på riktigt krävdes det i år en engelsk komedi om fyra omogna skolgrabbar. Ett särskilt omnämnande får också Peep Show som dock tappat lite efter sju säsonger.

Årets hype 1 – Boardwalk Empire
Med Martin Scorsese som regissör bakom piloten av denna grymt påkostade gangsterserie så blir förstås hypen enorm. I det stora hela tycker jag dock att förväntningarna infrias och HBO visar att de fortfarande är att räkna med.

Årets hype 2 – The Walking Dead
Efter vampyrer till höger och vänster så kontrade AMC med ett zombiedrama. Efter en lovande pilot så blev serien bara sämre och sämre.

Årets lilla besvikelse 1 – Treme
Har man skapat världens bästa tv-serie – The Wire, så blir förstås förväntningarna skyhöga när man ska följa upp det med en ny serie. Med för få karaktärer jag brydde mig om och halva avsnitten fyllda av musik jag inte riktigt förstår tjusningen med, gjorde tyvärr David Simon mig lite besviken med sin serie om livet i New Orleans efter orkanen Katrina. Därmed inte sagt att det är dåligt utan det är nog mest mina förväntningar som var för högt ställda.

Årets lilla besvikelse 2 – The Pacific
Sjukt snygg och verklighetstrogen krigsserie men som ändå saknade något för att kunna mäta sig med ”föregångaren” Band of Brothers.

Årets överraskning – Men of a Certain Age
Att jag skulle tycka att en långsamt berättad serie om tre män i femtioårsåldern skulle vara så bra det hade absolut inte räknat med när började kolla på denna okända pärla för nåt år sedan.

Årets segstart – Justified
Efter en trevande start där serien försökte hitta sin form och rätt blandning mellan procedural och karaktärsdrivet drama blev Justified till slut en av årets bättre serier.

Årets uppryckning – Weeds
Efter att de två senaste säsongerna tappat det mesta av sin charm så gjorde Weeds en överraskande bra sjätte säsong. Med Botwins på flykt ut med vägarna och Shane mer störd än nånsin så återfann serien mycket av det som gjorde den så bra från början.

Årets slarvsylta – True Blood och Big Love
Två serier från HBO som hade sina sämsta säsonger i år. Båda serierna lider av en alldeles för stor rollbesättning som gör att de intressanta berättelserna inte får tillräckligt med utrymme och de tråkiga bifigurerna tar mer plats än de borde.

Årets sämsta final – Dexter
Med en säsong som jag överlag tyckte höll i princip samma höga standard som föregående så blev finalen en riktig besvikelse. Hade manusförfattarna varit mer i paritet med Breaking Bads så hade Deb äntligen fått reda på sanningen om sin bror och Lumen hade varit en del av Dexters liv även nästa år. I stället har vi status quo än en gång med Dexter som den ensamma seriemördaren utan någon att dela sin mörka sida med.

Årets adjö – Lost och 24
Efter ett sådant antiklimax till slut så saknar jag inte Lost det minsta. Ett värdigare farväl fick 24 som avslutade oväntat bra efter åtta actionspäckade säsonger.

Årets lägg ner nu – The Office
Här kan vi tala om en serie som går på tomgång. Alla idéer är redan genomförda och ska nu Steve Carell sluta så vore det värdigast att lägga ner också.

Årets ledsammaste nedläggningar – Rubicon och Terriers
Två ganska olika serier som tyvärr vände sig till en för smal publik för att få fortsatt förtroende. Men eftersom serierna sändes på AMC respektive FX så fick de i alla fall hela säsonger på 13 avsnitt vardera med fullt acceptabla slut och jag rekommenderar dem varmt.

Årets kanal – AMC
Med fantastiska säsonger av både Breaking Bad och Mad Men så är segern given. Med två så bra serier så förlåter jag er att ni la ner den underbart lågmälda spionserien Rubicon.

Årets skådespelarinsats – Zach Gilford
Zach spelar quarterbacken Matt Saracen i underskattade Friday Night Lights. Hans insats i avsnittet The Son när hans far ska begravas är exceptionellt bra.

Årets maraton – Skins
Ungdomars liv med sex, droger och festande har aldrig skildrats bättre än i detta engelska ganska mörka ungdomsdrama. Det tog mig bara två veckor att plöja igenom fyra säsonger så då förstår ni hur bra det är.

Årets retro – Homicide: Life on the Street
När de flesta serier gör ett uppehåll kring alla storhelger gjorde jag ett återbesök till en serie som jag såg de sista säsongerna av när jag var mindre. Även om tv-landskapet förändrats enormt sen 1993 när Homicide hade premiär så står den sig ändå förvånansvärt bra jämfört med många av dagens serier.

Årets att se fram emot 2011 – Game of Thrones och Luck (HBO), Lights Out (FX), Episodes och Shameless (Showtime), Hell on Wheels och The Killing (AMC)

Justified s01e01-02

Justified heter den amerikanska kabeltv-kanalen FX senaste serie. The Shield, Rescue Me, Damages och Sons of Anarchy är några av de serier som FX gjort sig ett namn med. Efter två sedda avsnitt kan man bara konstatera att Justified passar in alldeles utmärkt i kanalens profil.

Serien som var tänkt att heta Lawman (innan Steven Seagal snodde det namnet till sin Cops-liknande serie) handlar om Raylan Givens, en US Marshal detektiv med ett arbetssätt som en sheriff från Vilda Västern. Givens spelas av Timothy Olyphant, mest känd som sheriffen Seth Bullock i HBO:s lysande Vilda Västern-serie Deadwood. Här repriserar han i stora drag den rollen även om handlingen nu utspelar sig i nutid.

Givens sätt att arbeta går inte alltid hem hos hans chefer och resulterar i att han mot sin vilja blir omförflyttad till sin hembygd Harlan County, en håla i Kentucky mest känd för sin gruvnäring. Där återser han bl a sin exfru och en barndomsvän (spelad av Walton Goggins från The Shield) som nu slagit in på den kriminella banan. Dessa återseenden blir som väntat inte helt problem- och smärtfria.

Seriens inledning tyder på en serie som har potential att bli riktigt bra. Men för att det ska lyckas krävs det att birollerna får en tydligare roll. Som det är nu hänger allt för mycket på huvudrollsinnehavarens karisma. Dessutom är jag lite orolig för att fördelningen mellan den övergripande storyn och de fristående inslagen kommer tippa över för mycket mot det sistnämnda. Om dessa små farhågor ordnar sig så har jag stort hopp om Justified.

Men of a Certain Age s01e01-08

TNT är en amerikansk kabeltv-kanal som inte är särskilt känd i Sverige. Deras serier The Closer, Saving Grace, Leverage och Dark Blue är samtliga procedurals om jag inte misstar mig. Även om jag inte tvekar på att de är bättre än sina konkurrenter CSI, NCIS och allt vad de heter så är det inget som har lockat mig till tittande. Deras senaste serie Men of a Certain Age kändes däremot som något som kunde passa mig. Det är inte ofta jag redan efter piloten blir förtjust i en serie men det blev jag verkligen här.

Handlingen kretsar kring tre vänner som samtliga närmar sig 50-strecket. Ray Romano (från Everybody loves Raymond och tillika en av seriens skapare) spelar Joe, en frånskild tvåbarnsfar med vissa lättare neurotiska problem. Han oroar sig bland annat (med viss rätta) att den tonåriga sonen Albert ska ha ärvt hans tvångstankar. Joe hade drömmar om att bli golfproffs men blev i stället ägare till en partyaffär.

Owen (briljant spelad av Andre Braugher – Pembleton från Homicide: Life on the Street) är en stressad småbarnsfar som kämpar med både diabetes pga övervikt och en husrenovering som aldrig tycks vilja bli klar. Han har ett jobb han avskyr som försäljare på sin fars bilfirma. Terry (Scott Bakula) är en misslyckad skådis som på senare tiden har fått försörja sig med diverse ströjobb som kontorist. Han är en riktig kvinnokarl och har ett särskilt intresse för en hälften så gammal servitris.

De tre männen är alla väldigt olika men trots det eller kanske tack vare har de varit vänner sedan skoltiden. Oftast är det bara på lunchrestaurangen eller i vandringspåret som de tre har någon scen ihop. Vanligast är i stället att det finns en viss gemensam nämnare i varje avsnitt som förbinder handlingen. En serie om tre medelålders män låter kanske inte så spännande men med en perfekt mix mellan drama och komedi och med lysande skådisar så är det ändå en väldigt sevärd serie. Givetvis är målgruppen inte den allra största men man behöver absolut inte vara ”i en viss ålder” för att uppskatta Men of a Certain Age.

Höstens nya komedier del 3

HBO har framför allt gjort sig känt för sina fantastiska dramaserier. När det kommer till komediserier är de inte riktigt lika framgångsrika. De flesta av deras komedier (Entourage undantaget) är ofta så långt ifrån folkliga man kan komma. Eftersom HBO inte har samma extrema tryck på fantastiska tittarsiffror som de stora kanalerna kan de våga sig på att göra serier som bara tilltalar en lite smalare grupp.

Bored to Death känns som ett givet exempel på en serie som inte hade kunnat sändas hos någon av de fyra stora. Och då syftar jag inte på att det röks gräs lite då och då. Till skillnad från de flesta komedier är det här inte någon hetsjakt på att varje liten scen ska vara rolig och leda till billiga skratt. I stället är det mer en mysig serie med sköna karaktärer som man själv hade kunnat tänka sig att hänga med.

Serien kretsar kring den ganska misslyckade författaren Jonathan Ames (Jason Schwartzman) som efter att hans tjej dumpat honom bestämmer sig för att börja extraknäcka som privatdetektiv. Till sin hjälp har han ibland sin bästa vän, serietecknaren Ray (Zach Galifianakis). Den tredje huvudrollen innehas av Ted Danson som spelar George Christopher, tidningsredaktör och tillika Jonathans chef.

Ett typiskt avsnitt kretsar kring något oftast ganska banalt uppdrag Jonathan lyckats få i sin roll som olicensierad deckare. Tempot är väldigt makligt och det händer inte så mycket men ändå sitter man ofta med ett fånigt leende när de korta avsnitten är slut. Första säsongen är bara på åtta avsnitt och går alltså snabbt att beta sig igenom. Som feelgood-serie räknat rekommenderar jag Bored to Death starkt.

Höstens nya komedier del 2

För några år sedan var NBC en av de största kanalerna med succéer som Seinfeld, Vänner och Frasier. Nu för tiden har kanalen stora problem och är klart minst bland de fyra stora i USA. Komedier är de dock fortfarande ganska bra på även om inga av deras nyare serier ens är i närheten av Seinfelds storhet.

NBC:s nya komedi är alltså Community som ingår i deras starka torsdagsblock tillsammans med Parks and Recreation, The Office och 30 Rock. Parks and Recreation har jag precis börjat kolla på och har inte direkt fastnat än. Men efter vad jag har hört så har serien höjt sig rejält i säsong två så därför har jag gett den en chans. The Office följer jag även om det inte är någon större favorit längre. 30 Rock gillade jag aldrig utan gav upp det efter 7-8 avsnitt.

Community handlar om en väldigt brokig skara människor som av helt olika anledningar sökt sig till ett Community College. Det de har gemensamt är att de alla läser spanska och ingår i samma studiegrupp. Gruppen startades av slackern Jeff Winger som tidigare jobbat som advokat. Enda anledningen till han gjorde det var för att kunna lägga in en stöt på snyggingen Britta. De andra medlemmarna är den osäkra plugghästen Annie som är hemligt förälskad i sportkillen Troy, filmnörden Abed, ensamstående mamman Shirley samt gamlingen Pierce.

Efter en lite trevande men ändå okej start har serien bara växt och de sista avsnitten innan uppehållet har varit minst lika roliga som höstens andra komedisuccé Modern Family. Framför allt är det sammansättningen av så väldigt olika karaktärer som funkar perfekt. I de flesta serier brukar det alltid finnas ett antal karaktärer som jag stör mig på. I Community är det endast läraren Senor Chang som jag inte gillar och eftersom hans roll är ganska liten gör det inte så mycket. Fortsätter Community lika bra när det kommer tillbaka i mars så har det en fortsatt given plats i min tv-kalender.

Höstens nya komedier del 1

Hösten har bjudit på ovanligt många nya hyfsade komedier. Jag har valt att följa Modern Family, The Middle, Community och Bored to Death. I del 1 recenserar jag de båda förstnämnda komedierna från ABC medan de andra två får vänta på sin tur.

Den mest hypade av dessa är Modern Family. Serien handlar om tre olika familjer som är släkt med varandra. Kärnfamiljen med tre barn, bögparet med en nyadopterad dotter från Vietnam samt Jay som är nygift med en mycket yngre hetlevrad colombiansk fru med en tioårig son i bagaget.

I stora drag tycker jag nog att Modern Family lever upp till sin hype och av de fyra ovan nämnda serierna är det den som ger mig flest skratt. Roligast är den pinsamma farsan i kärnfamiljen som gör allt för att verka ungdomlig och cool. Jays tioåriga styvson med sitt lillgamla sätt är också ett fynd medan hans mamma med sin hemska dialekt är den jag har svårast för.

Betydligt mindre omtalad är familjekomedin The Middle. Familjen Heck är en typisk medelklassfamilj i en småstad i Indiana. I centrum står Frankie som förutom att ha huvudansvaret för familjen också jobbar heltid som bilförsäljare. Hennes godhjärtade men late man gör nämligen inte mer än absolut nödvändigt för att hjälpa till. Tillsammans har de tre barn; tonårssonen Axl som skiter i allt, mellandottern Sue som misslyckas med allt hon företar sig samt den smarta men väldigt underliga sonen Brick som hellre umgås med böcker än människor.

The Middle är varken särskilt originell eller rolig utan följer mallen för en familjekomedi till punkt och pricka. I samma genre rekommenderar jag i så fall hellre den några år gamla Malcolm in the Middle som även om den var  ojämn i alla fall lockade till skratt för det mesta.

Glee s01e01-05

Glee är en av höstens mest omtalade nya serier i USA. Serien handlar om skolans show choir (hittar inget bra svenskt ord) och dess något speciella medlemmar under ledning av läraren Will Schuester. Gruppen består till en början bara av en handfull medlemmar som alla är mer eller mindre utstötta. Den talangfulla Rachel med lite väl stort ego och den något osäkre amerikansk fotbollsspelaren Finn är de två som hittills stått mest i fokus.

Varje avsnitt består av ett antal shownummer till välkända både nya och gamla låtar. Som tur är vävs uppträdandena oftast in på ett naturligt sätt i avsnitten och inte som i musikaler där det bara helt plötsligt brists ut i sång.

Glee siktar väldigt brett för att tilltala så många målgrupper som möjligt. Mycket musik och show tilltalar antagligen Idol-publiken. Vissa storylines som Wills skengravida fru känns mest som något som hade platsat i valfri såpa under 90-talet. Sen har ju förstås hela high-school-genren sin givna publik.

Den här spretigheten kan ju beroende på hur man ser det vara både en fördel och en nackdel. För mig känns det nog tyvärr mest som det sistnämnda. Jag hade gärna sett att det hade handlat mer om ungdomarnas relationer i stället för att det som nu är Will som innehar den egentliga huvudrollen. Piloten verkade lovande men efter den tycker jag tyvärr bara att det har gått utför. I klassen ungdomsserier rekommenderar jag hellre Greek om man vill ha något lättsmält och Friday Night Lights om man är ute efter lite mer drama. Glee får  godkänt men inte mer.

Summer Heights High

Summer Heights High är en australiensk komediserie från 2007 med den 35-åriga komikern Chris Lilley i huvudrollen. Precis som The Office och ett antal andra komedier de senaste åren är det en så kallad mockumentär. Handlingen utspelar sig på en högstadieskola och skildrar på ett satiriskt sätt skollivet genom de tre huvudpersonerna Mr G, Ja’mie och Jonah. Alla tre rollerna görs alltså av Chris Lilley.

Mr G är en fjollig dramalärare med ett stort utslag av hybris. Hans högsta dröm är att få ett pampigt dramacenter uppbyggt och namngett efter sig. För att finansiera det sätter han upp en musikal om en av skolans elever som dog av överdos av ecstasy.

Ja’mie är en extremt bortskämd och självupptagen överklasstjej i 16-årsåldern. Genom ett speciellt skolprogram får hon byta bort sin tillvaro på en privatskola mot det mindre glamourösa livet på den offentliga skolan Summer Heights High.

Jonah är en strulig och vulgär 13-åring från Tonga. Tillsammans med sin kompisar gör han livet surt för både lärare och andra elever. Förutom att undvika skolarbete till vilket pris som helst är han även intresserad av breakdance.

Hur säker Lilley än är i de tre ganska olika huvudrollerna tycker jag aldrig riktigt att serien lyfter. Humorn blir ganska snabbt stereotyp och enformig. Även om enskilda scener kan vara småroliga tröttnar jag snabbt av att aldrig bli överraskad. Som serie betraktat är det väl ok men som komedi fungerar det inte alls för mig. Inte min typ av humor helt enkelt.  Vill ni ha en betydligt mer positiv recension rekommenderar jag ett besök hos Finpop.

Hung s01e01-05

Hung har efter det svaga extra långa pilotavsnittet faktiskt bara blivit bättre och bättre. Det är ju fortfarande inte normal HBO-standard men i klassen lättsamma halvtimmeslånga dramedier ligger det ganska bra till.

Hung handlar alltså om den ganska misslyckade Ray Drecker. Han är tränare för ett lag som aldrig vinner, han är frånskild och hans föräldrahem brinner ner. Inget går hans väg och han inser att hans enda tillgång är att han är välutrustad. För att ha råd att bygga upp det oförsäkrade huset återstår alltså bara att prostituera sig. Till sin hjälp har han en gammal bekantskap, Tanya, som blir hans hallick. Ingen av dem har någon tidigare erfarenhet av yrket och det medför givetvis problem.

Tyvärr är birollerna totalt ointressanta. Exfrun (Anne Heche) är jobbig och dryg. Deras gemensamma tvillingar (väldigt märkligt castade) är mest deprimerande. Framför allt sonen stör jag mig på. Nej, det är just samspelet mellan Ray och Tanya och att se hur de sakta men säkert börjar finna sina roller som är seriens behållning.

Nurse Jackie s01e01-05

Showtimes senaste serie handlar om den cyniska och lite buttra sjuksköterskan Jackie spelad av Edie Falco. Jackie jobbar alldeles för mycket och för att orka med missbrukar hon smärtstillande tabletter. Som langare och tillika älskare fungerar sjukhusets apotekare Eddie. Jackie lever ett dubbelliv med trevlig man och två döttrar hemma medan hon på jobbet antas vara singel. Den enda som känner till hemligheten är den snobbiga Dr O’Hara, hennes bästa väninna.

Nurse Jackie är precis som kanalens förra nyhet United States of Tara långt ifrån något mästerverk. Serien är en så kallad dramedy men med störst fokus på drama. Humorn är inte särskilt märkvärdig utan skämten blir ofta åt buskishållet. Har du som jag ont om serier nu under sommaren kan den vara värd en chans annars föreslår jag att du investerar din tid i något bättre.